Lägerdags

Tiden går inte bara lite fort. Men det är bra, för tiden går fort när man har roligt säger man. Och då har jag bevisligen roligt.
Nu sitter jag på Arlanda Terminal5 och väntar på flygkärran som ska ta mig till Palma de Mallorca för att ha träningsläger i veckorna tre. Jag kommer hänga med Andreas Lindén och Ida första tiden, och om en vecka kommer en hel drös med träningssugna som ska delta på Mallorca TrainingCamp, för två veckors läger. Jag kommer att vara instruktör och guide.

Planen är att göra smygpremiär i Porto Colom, precis som i fjol. Det är två veckor till dess.
En ball grej med att bli äldre är att formen alltid känns mer och mer avlägsen. Man känner sig småseg jämt, men det krävs inte mycket för att rycka upp sig och hitta lite speed. Det är coolt.

Jag slår just nu pers i att spendera lite pengar på Arlanda. Inte ens uppe i 100:- än.

Helgjuten helg

Nu är det officiellt vår. Det innebär att jag hoppar i bootsen, racercykeln är framplockad och bloggen ska gå ur sitt ide.

Helgen som gått har varit ovanligt lång, men också ovanligt innehållsrik. Jag har haft herr Lindén på besök sedan i torsdags, och han åkte hem till Borås idag.
Anledningen till hans besök, förutom att han saknar sin fantastiska fd klasskompis Jeff, var att vi båda spenderade fredagen tillsammans med Salming Running i Stockholm.
Jag kommer att springa i deras grejer de två kommande säsongerna, och det känns helrätt. Det handlar inte bara om att jag får sjyssta grejer att träna och tävla i, utan jag får även ett professionellt bemötande från teamet bakom Salming, möjlighet att utvecklas i min egen takt och möjlighet att tala om hur jag själv vill ha det.
Under fredagen tävlade hela teamet, utom jag som i vanlig ordning inte kan göra något extra utan att bli skadad, i 3000m bana på Bosön. Riktigt Diamond League känsla med likadana kläder och bra drag i loppet.
Vi fortsatte sedan till Salmings nya konceptbutik och minglade med massorna för att sedan avnjuta en middag, (nästan) hela ”laget” tillsammans.

Från och med nu kommer jag försöka uppdatera lite här. Det är ju mycket på gång nu med resor, kurser och så en sån där tävlingssäsong som drar igång.

Stay tuned!

Simcamp, Södertälje

Jag vill välkomna alla triathleter till Södertälje, den 31/1-1/2 2015, för då håller Team Snabbare simhelg här! Jag och Ulf Hausman är coacher, och fokus under helgen kommer att vara DU.

Fem fullmatade träningspass både på land och i vattnet står på menyn, och vi kommer även att hinna med en del föreläsning och diskussion också! Kolla http://teamsnabbare.se/collections/simning/products/simcamp-sydpolen-31-1-1-2-sodertalje för mer information!

Julklappstips!

Många av oss triathleter har problem med tekniken, i åtminstone en av grenarna. Jag upplever att ordningen i regel är, simning, löpning, cykel när det gäller tekniksvårigheter.
Jag har själv haft stora tekniska problem, i de två förstnämnda. Fel teknik känns ofta igen på ett kantigt rörelsemönster. Kantighet betyder ofta att en muskelgrupp får jobba hårdare än en annan som av någon anledning blivit bortprioriterad. Det kan bero på en tidigare skada eller vara en obalans man är född med. Fenomenet kallas hur som helst för kompensationsmönster.

Många, däribland jag själv, har gett sig på att träna teknik- lägga ner tid och pengar på att någon ska lära en hur det går till. Inget fel i det, jag tycker det är en av de bästa investeringar man kan göra. Jag gjorde det själv.

I simningen gick det bra, och jag gick från 21 tag per 25a till 16 (!!!) när jag simmar F2. I löpningen fick jag inte riktigt till det. Jag hörde ju vad karln som höll lektionen sa, han tyckte det såg ok ut, men jag kände aldrig flow. Med löpningen slutade det med att jag fick upp frekvensen lite, vilket var bra, men inte mer än så.

Sen upptäckte jag av en slump Redcord. Okej tänkte jag, en till fluga… Skeptisk som fan. Kände mig ändå tvungen att prova, i det läget hade jag gått skadad i mer än ett halvår. Det fick gå, trots min skepsis.
Men jag hade fel. Träningen var ganska rolig, den utmanade mig.
Hånade mig!
Övningarna såg lätta ut men var svåra. Det gjorde mig förbannad. Jag skulle se till att de blev lätta! Mycket annat kunde jag inte göra med mitt sabbade knä ändå.
Det gick ganska fort att få kontroll på övningarna. Så jag fortsatte med svårare och svårare grejer. Tillsammans med en intelligent naprapat vann jag över min skada, med Redcord som rehabiliteringshjälp.
Sen, huxflux, en dag i juli, efter sex månaders Redcordträning fick jag en närmast religiös upplevelse i Sydpoolen. Magen… är det såhär Anders och Niklas menar att jag ska spänna den?? Det var sjukt. Efter ett halvårs träning, kunde jag glida ut på ett sätt som jag inte nått på tio års simträning!

Jag körde naturligtvis ännu mer med den röda tråden. Intresset för hela grejen växte hela tiden, eftersom jag kände att den var nyckeln till mina nya förmågor och i augusti utbildade jag mig till Redcord Active tränare. Dels för eget bruk, men också för att kunna komplettera teknikträningen jag bedriver med andra atleter.

En dag i slutet av november, med fyra kilo över matchvikt, flyger jag upp för en backe på ett proggpass, löpning. Jag krossar krönet och forsar ner för backen. Jag log. Insåg att jag kommit ännu en nivå med mina röda reps hjälp. Lår, underben och höfter sjunger numera som en kör, inte varsin sång.

Logiken är trots allt skrämmande enkel. I ett simtag till exempel, går en röd tråd från höger hand ända ner till vänster fot när vi kopplar taget synkront med att vi slänger på en banspark…

Jag tror som sagt på teknikträning och på styrketräning. Redcorden hjälpte mig att länka ihop dessa två- den ganska enorma lårstyrka jag har med alla tekniktips jag har fått. På mindre än ett års dedikerad träning har jag kommit längre med mina tekniska förbättringar än jag gjort i hela mitt triathlonliv. Och jag är ju mer än 12 triathlonår gammal.

Nu kan jag hjälpa dig att göra detsamma, lagom till jul. Ge bort en stabil julklapp. I december och januari kan du köpa mitt paket ”Slingträning extra” med 15% rabatt!

Du får;
– 1 Redcord Mini slingträningsslingor
– 1 Weaklink test
– 1 träningsprogram
Ordinarie pris; 2690.-
Julklappspris; 2285.-

Den enda gången det inte fungerar är när man låter bli att träna det!

Säsongen slut.

Så var det över för den här gången. Hade joppats på att avsluta starkt i USA och komma hemntänd på att träna. Nu avslutade jag inte starkt, så det blir bara en tänd hemkomst.

I cirkus tio dagar har jag haft en känning under vänstra knäskålen, vilket jag inte nämnt för annan än min tränare och naprapat. Till USA skulle vi oavsett, så något annat än att starta var det aldrig tal om.
Direkt när känningen kom slutade jag cykla, och valde att bara simma och springa fram till loppet eftersom de grenarna inte provocerade fram smärta.
Vilan gjorde varken till eller från, och efter lite cykling här förvärrades det en aning.

Natten till idag var vidrig. Jag sover alltid gott inför ett race och blir inte nervös förän jag står på start.
Osäkerhet, däremot, kan ställa till det. Ett tag funderade jag på att skita i det hela. Det vore dock inte rättvist mot mig själv efter att ha fokuserat på detta lopp i mer än ett halvår.

Jag gjorde alla förberedelser för att go all the way, med gnagande osäkerhet. Det är inte lika kul då. Morgonrutinen flöt som vanligt bra, med Jennifers hjälp. Jag cyklade ner till Transition area och gjorde klart allt. Simformen fanns, så mycket visste jag.

Hela simningen gick i medström i Savannah River. Upplagt för mig, jag är bra i ström. Efter amerikanska ritualer, med bön, nationalsång och fallskärmsjägare utrustade med Stjärnbaneret skjöt de iväg oss. Jag var riktigt tuff, och tog ingen skit. Jag valde plats, flyttade snyggt på mindre säkra simmare och valde fötter, helt efter mitt behag. Kontroll är en skön känsla.
Kom upp ur vattnet nästan exakt 2min efter Brent McMahon från Canada. Han är bra på riktigt han. Nöjd med detta, tror att jag tidigare har haft ca 3.5min upp till första gubbe på 70.3 Min simning räckte till 7e plats upp.

Cykelbanan är bland det fulaste jag någonsin sett. På usel asfalt, och inte alls sådär snabb som jag velat. Benen var dock på bra humör, och jag trummade på. Hamnade så småningom i en grupp där jag la mig sist. En rookie med fuckat knä ska inte dra er, pöjkar, tänkte jag. Gruppen försvann efter en stund, och kvar blev jag och en herre till. Vi åkte ihop, han drog, till Mile 40 av 56. Där fick han släggan, tror jag bestämt, och jag gled om. Såg honom inte mer sen.
Ungefär där började knät göra sig mer påminnt. Ignorerade det. Efter 55 miles var det påtagligare.
Ville göra en växling i alla fall, och känna på det. Första biten gick på en ojämn gräsmatta, och jag insåg direkt att idag får jag antingen gå 20km, eller gå hem. Jag valde det senare. Det är faktiskt fruktansvärt tråkigt att gå så långt. Särskilt när mormor Agda joggar förbi.
Så jag gav upp. Ingen gillar att bryta, särskilt inte en andra gång under samma säsong. Man skäms.
Samtidigt kanske man inte får låta egot bestämma för mycket. Det samma ego har mer än en gång lämnat mig kaputt i tävlingar som inte ens genererat mer än en topplats bland 50åringarna. I Motala fanns något att verkligen köra för, och då hade jag inte ont. Så jag körde. Sen att filmen gick av kan väl inte jag hjälpa. Egot fick alltså inte vinna, och Earl och de andra 50+ arna fick göra upp utan min inblandning.

Nu skiter jag i triathlon. I tio dagar i alla fall. Sen kommer jag hem och har en fantastisk vinter med smärtfri löpning, intervaller i boden och simning med kanonsällskap att se fram emot. Förhoppningsvis sker även lite förändringar på jobbfronten. Vi får se. Det som lockar mest just nu är en greasy burger ‘n a Budweiser.

See yah.

Born in the USA

Vi har varit framme ett tag nu. Har inte hunnit uppdatera något bara. Därför kommer detta inlägg delas in i flera delar.

Resa
Man kan säga att det började tidigt, som vanligt när man åker västerut. Det flöt på fint, genom Danmark. I Amerikas förende stater gick det sämre. Eftersom vi kom iväg lite sent från Kastrup, och manskapet på Washingtons flygplats inte hade så bråttom som velat missade vi vårt plan till Knoxville. Det innebar ombokning via Charlotte, NC, och vidare därifrån. Dessvärre kom inte min cykel med. Alls faktiskt. Den blev kvar i huvudstaden.
Eftersom vår värdfamilj skulle hämta oss en viss tid, och vi blev tre timmar sena blev det lite styrigt. Detta löste sig dock tack vare dessa fantastiska människor.
Efter lite ringande och efterlysande av cykeln fick vi äntligen sova, edter 27 timmar vaken.

Knoxville
Vi bodde alltså de första nätterna hos ett gäng väldigt avlägsna släktingar till mig. Det handlar om min farfars mormors systers barnbarnbarnbarn vi bor hos. Svenskättlingar, kort och gott. Farmor kanske kan lägga en kommentar och reda ut begreppen??
Öppna som amerilaner är tar de emot oss med öppna armar och låter oss bo och äta hos dem.
Eftersom jag inte kändenmig överdrivet sugen på att träna efter mardrömsresan joggade jag bara lite och körde lite Redcord. Resten av dagen turistade vi i Smookey Mountains, och avslutade dagen på deras Country Club. Det var en upplevelse.
Knoxvilles colliget swim team heter Volunteers. Igår var jag där och simmade lite samtidigt som deras masters simmade. Fick höra ”could’nt tell if you were a swimmer with an ugly stroke or a triathlet with a good lookibg one”. Komplimang?

Augusta (Ågassta)
Sent om sänder på torsdag eftermiddag hyrdes en bil i Knoxville och vi for söder ut mot Georgia. Jag bad om en lagom bil, eftersom jag skulle ha in en cykel. Jag fick en lastbil.
Ner till Augusta, som uttalas Ågassta på söderdialekt, är det cirka fem timmars drive. På amerikanska vägar rullar milesen fort, och vi kom ner utan missöden.
Idag har vi hunnit med att checka in mig, springa lite, shoppa jeans och cykla. I USA får man cykla på vägar som heter Highway. Däremot kan det vara så att vägrenen försvinner, och lastbilstrafiken tätnar helt utan förvarning. Då kan en svensk triathlet bli ganska skitnödig och börja leta efter andra ställen att köra sin racepacedrag på, och hamna i en trailerpark och bli jagad av hundar. Säger inte att det nödvändigtvis måste vara så, men att det kan hända.
Hela upplägget på tävlingen känns lite udda. Vi ska simma i en skitig flod som alla locals verkar hata, cykla genom trailerparks och springa varvlopp runt en opera. Dessutom kantas banorna av ekorrar. Som fräser åt en. Hotfullt.
Formen känns bra. This ginger is go’n for gold, ya digg??

RacePacedag

Det är inte långt kvar nu. Passen är korta, och det gäller att göra rätt sak varje gång man tränar. Idag har det varit en racepacedag, med låg intensitet och korta inslag av tävlingsfart. Det har sett ut såhär;

Simning; 3000m A1 inklusive 5x100m tävlingsfart i våtdräkt, starttid 2.00 minuter

Cykling; 90min A1 inklusive 5×4 minuter i tävlingsfart med 6.00 minuter rulla mellan dragen

Löpning; 4km lätt jogg i terräng + 1km tävlingsfart + 1km avjogg ingen vila mellan seten

Dagen rundades av med ett kort Redcordpass där jag fokuserade på att göra generella rörelser som täcker in rekryteringen i hela kroppen.
Nu håller jag på att värma bastun nere vid sjön, sista passet för dagen blir lite värmesimulering.

Lugn å fin nu!

Det rullar på. Riktigt bra. Säsongens slut närmar sig med stormsteg, och jag är kluven. Samtidigt som det är sjukt skönt att träna i september nu när vädret är så nära perfekt det kan vara, känner jag att jag vill vila. Gärna länge, och hårt.

Kroppen har varit igång ett tag nu. Jag slutade faktiskt aldrig träna i fjol, eftersom jag var skadad så pass mycket, och inte hade någon ordentlig tävlingssäsong så lät vi showen gå vidare. Det är alltså snart ”två år sedan” jag hade träningsledigt av den enkla anledning att jag tävlat hårt en hel sommar, istället för skador och sjukdomar.

Samtidigt ser jag verkligen fram emot att åka till USA igen och göra en tävling där.

De senaste veckorna har jag fokuserat på uthållighet. Jag tävlade våldsamt intensivt i två veckor, och efter fick med mig bra fart av det. Försöker nu bygga om den farten till uthållighet och hårdhet.

I dag gick jag helslut på energi på löpningen. För typ tredje gången den här veckan. Men ett gott besked är, att även om depåerna är tomma, och kroppen är sliten så rullar jag på i rätt spann ändå.
Det känns i kroppen att det var längesen jag vilade. Har hela tiden nära till bra tider, återhämtar mig extremt fort, men hela kroppen ligger precis på gränsen. Känner mig mottaglig, och har ont i hela kroppen varje morgon. Snart slut…

DSC_0417

 

DSC_0414

Hö-öst?

Idag skriver vi den femte september, nådens år tjugohundrafjorton. Väljer man att kolla i kalendern så är det höst, väljer man att inte göra det är det full sommar. Jag har nog aldrig sprungit i bar överkropp tidigare detta datum, utom 2012, men då var jag i Las Vegas.

Jag ångrar verkligen inte att jag valt att köra en sen hösttävling i år. Har sedan länge ställt in mig på att göra de sista veckorna i ihållande pissregn med obligatoriska skyttegravsfötter som resultat. Ska väl inte gå ut för hårt med optimismen, men varje dag som jag kan få som denna, är en riktigt bonus och moralhöjare. Tänk såhär, ni som har ”årsvila” eller vad var och en väljer att kalla det, kommer att få träna i pissregnet senare, när jag har min vila. Inte för att vara sån, men jag tror att jag drog det längre strået…

Som jag tjatar om varje år älskar jag hösten. Ett av årets projekt är att göra must av alla våra äpplen. Annars är det en tid för lugn, ro och eldning.

1409763968406

Gör som bävern. Ligg lågt.

Cykel Mörkö

Seger på Mörkö

Idag körde jag triathlon på hemmaplan, i Södertälje kommun för första gången. Det var Mörkö, Södertäljes skärgårdsö som stod för värdskapet, när den tredje upplagan av Mörkö triathlon avgjordes.

Plats; Oaxens Båtklubb, Skanssundet, Mörkö
Format;
 Sprint utan drafting
Förhållanden; 
Vindstilla, 17 grader i luften, 18 i vattnet

Startfältet var inte det största, men en faktor som gjorde tävlingen lite mer intressant var att stafetten och det individuell loppet startade samtidigt. Mina klubbkompisar i skidklubben, Enhörna IF ställde upp med ett bra lag av vältrimmade motionärer- min utmaning blev att spöa polarna.

Simningen gick i bukten mellan Mörkö ”fastland” och Skansholmen. Kom iväg bra, men blev sådär onödigt trött i starten som jag blivit tidigare. Antar att man lätt faller tillbaka i gamla synder om man inte är hundra procent. Det var oväntat tufft ut till bojarna. När jag kom ut på fjärden ramlade femöringen ner, det vågade lite där ute. Hade alltså vågorna mot mig ut. Hem gick det lättare, tror att jag simmade lite negativt. Skönt att komma upp på land i alla fall. Det var inte skönt att simma idag. Mer vattenbrottning än love to the water.

Start Mörkö

T1 var ta mig fan det sämsta i år. Ärligt, så pass länge jag fipplade med hjälmspännet hade räckt för att göra en hyfsad benrakning. Ut på cykeln hade jag lite tryck iaf. Förvånande nog. Trodde att det skulle gå sämre, men jag for iväg och drygade ut till EIF, vilket var enligt plan. Visste att de hade en bra löpare. Det är liksom så med Enhörna generellt, man ska inte känna sig lugn med en svartguling i ryggen. Aldrig liksom.
Men hur lång kan en sprintcykeling vara?? Sjukt lång tydligen. Jublade lite inombords när jag såg vändpunkten.

Cykel Mörkö

T2… nära ett växlingsfiasko till. Skor som for ikring, solglasögon som inte ville vara med på löpningen och en cykel som inte ville stå på sin plats. Uäck!
Nu gällde det. Daniel Rådström är en duktig löpare, och tillika löparchef i Enhörna IF. Goda råd var dyra, full sula mot mål.
Löpningen var tuff. Vi sprang ut till Hörningholms slott och tog två varv i slottsparken innan vi fick återvända till Skansholmen för målgång.
Fick kuta i mål som segrare i herrklassen, och höll undan för EIF, även om jag tappade lite löpningen. Sjukt nöjd med det. Det är alltid svårt att vinna. Alla vill göra det, men det finns bara en plats där framme…

Löpning Mörkö

Idag var min farmor Eivor med och hejade. Det är nog nästan på dagen tolv år (!!!) sedan jag gjorde min första triathlontävling i Norrtälje. Då var hon också med och hejade. Kul att hon fick vara med och titta nu också, när jag fick vinna.
Det är sjukt kul med bucklor också. Det är nästa så att det är roligare med pokaler än prispengar. Här handlar det om ett vandringspris, så jag får väl vinna två gånger till om jag vill behålla den.  Och det vill jag. Att tävla på hemmaplan betyder något extra för mig. Mycket av den kapacitet jag har, har jag lagt grunden till på Mörkö. Det enda som skulle kännas mer hemma vore att köra i Tveta.

Team KiholmDet är inte helt bestämt vad nästa stopp blir. Hörde rykten idag om tävling i Stallarholmen nästa helg. Får kolla upp det.

//Jeff

 

Jeff L Frydenlund Triathlet- #trainingwithperkele