Kategoriarkiv: Blogg

Cykel Mörkö

Seger på Mörkö

Idag körde jag triathlon på hemmaplan, i Södertälje kommun för första gången. Det var Mörkö, Södertäljes skärgårdsö som stod för värdskapet, när den tredje upplagan av Mörkö triathlon avgjordes.

Plats; Oaxens Båtklubb, Skanssundet, Mörkö
Format;
 Sprint utan drafting
Förhållanden; 
Vindstilla, 17 grader i luften, 18 i vattnet

Startfältet var inte det största, men en faktor som gjorde tävlingen lite mer intressant var att stafetten och det individuell loppet startade samtidigt. Mina klubbkompisar i skidklubben, Enhörna IF ställde upp med ett bra lag av vältrimmade motionärer- min utmaning blev att spöa polarna.

Simningen gick i bukten mellan Mörkö ”fastland” och Skansholmen. Kom iväg bra, men blev sådär onödigt trött i starten som jag blivit tidigare. Antar att man lätt faller tillbaka i gamla synder om man inte är hundra procent. Det var oväntat tufft ut till bojarna. När jag kom ut på fjärden ramlade femöringen ner, det vågade lite där ute. Hade alltså vågorna mot mig ut. Hem gick det lättare, tror att jag simmade lite negativt. Skönt att komma upp på land i alla fall. Det var inte skönt att simma idag. Mer vattenbrottning än love to the water.

Start Mörkö

T1 var ta mig fan det sämsta i år. Ärligt, så pass länge jag fipplade med hjälmspännet hade räckt för att göra en hyfsad benrakning. Ut på cykeln hade jag lite tryck iaf. Förvånande nog. Trodde att det skulle gå sämre, men jag for iväg och drygade ut till EIF, vilket var enligt plan. Visste att de hade en bra löpare. Det är liksom så med Enhörna generellt, man ska inte känna sig lugn med en svartguling i ryggen. Aldrig liksom.
Men hur lång kan en sprintcykeling vara?? Sjukt lång tydligen. Jublade lite inombords när jag såg vändpunkten.

Cykel Mörkö

T2… nära ett växlingsfiasko till. Skor som for ikring, solglasögon som inte ville vara med på löpningen och en cykel som inte ville stå på sin plats. Uäck!
Nu gällde det. Daniel Rådström är en duktig löpare, och tillika löparchef i Enhörna IF. Goda råd var dyra, full sula mot mål.
Löpningen var tuff. Vi sprang ut till Hörningholms slott och tog två varv i slottsparken innan vi fick återvända till Skansholmen för målgång.
Fick kuta i mål som segrare i herrklassen, och höll undan för EIF, även om jag tappade lite löpningen. Sjukt nöjd med det. Det är alltid svårt att vinna. Alla vill göra det, men det finns bara en plats där framme…

Löpning Mörkö

Idag var min farmor Eivor med och hejade. Det är nog nästan på dagen tolv år (!!!) sedan jag gjorde min första triathlontävling i Norrtälje. Då var hon också med och hejade. Kul att hon fick vara med och titta nu också, när jag fick vinna.
Det är sjukt kul med bucklor också. Det är nästa så att det är roligare med pokaler än prispengar. Här handlar det om ett vandringspris, så jag får väl vinna två gånger till om jag vill behålla den.  Och det vill jag. Att tävla på hemmaplan betyder något extra för mig. Mycket av den kapacitet jag har, har jag lagt grunden till på Mörkö. Det enda som skulle kännas mer hemma vore att köra i Tveta.

Team KiholmDet är inte helt bestämt vad nästa stopp blir. Hörde rykten idag om tävling i Stallarholmen nästa helg. Får kolla upp det.

//Jeff

 

Redcord

Under helgen har jag varit i Stockholm hela dagarna. Jag har spenderat tiden på InMo på Brahegatan där jag genomgått Redcord Activ utbildning.
Redcord är originalet inom muskelkedjeträning med instabila rep som redskap. Många tror att Redcord är en kopia på TRX, men fallet är tvärt om. Redcord har hållit på i nästan 20 år, men har inte slagit i Sverige förrän på senare år.

Anledningen till att jag fastnat för Redcord, och valt att börja utbilda mig inom området är enkel. Det har funkat för mig. När jag fick kontakt med AccessRehab i vintras blev Redcord en del av min rehabilitering. Jag har sedan dess tränat minst 2ggr/vecka i repen, oftast mer, och min stabilitet och nervkontakt har förbättrats avsevärt.

Hur fungerar då Redcord Activ…

Syftet med träning är att skapa en ”autobahn” genom kroppen stora kraftutvecklande muskler.  Genom att använda rep hängande från taket skapas stor instabilitet i kroppen, vilket gör att övningarna som utförs kräver väldigt mycket mer av utövaren än om de genomförs på stabilt underlag.
Övningarna anses alltså som ”funktionella” och tränar kroppen i alla plan (3D);
- Sagittalplanet; Hjul som rullar framåt
- Frontalplanet; Roterande propeller
- Transversalplanet; Roterande helikopterrotor
Att komma åt alla dessa plan i en enskild övning är ganska unikt för Redcord.
Muskelkedjorna i kroppen skall optimeras, genom att få neurala- muskulära- samt osteo-ligamentala subsystem att prata bättre med varandra.
I en kör är det trots allt bättre med 20 personer som sjunger halvhögt än en som skriker som en galning.

DSC_0371

DSC_0370Jag kommer att använda mina nya kunskaper till att hjälpa andra att hitta sina svagheter i tid genom ett så kallat Weaklink Test. Testet genomförs i slingorna och tar mellan 45-60min beroende på hur ”bra” det går för testpersonen. Testet består av åtta övningar och varje övning är graderad i tre nivåer.
Efter testet görs en sammanställning av resultatet, och därefter görs bedömningen om den efterföljande träningen ska vara korrigerande eller mer som ren styrketräning.
Det första målet är att få ett jämnt protokoll, med samma nivå på alla övningar, innan man går vidare och försöker höja nivån på resten av övningarna.
Efter det är det bara fantasin som sätter gränserna på hur stark man kan bli!

 

GALEN vecka i Kalmar

Sedan tävlingen i onsdags har vi gått på högtryck med varvnålen knackandes mot stopp, ända fram till nu herr Lindén och jag. Jag tror att vi har hunnit med allt man kan göra under Ironmanveckan, utom just att genomföra själva Ironmanen.

När man står i Expo, får man en helt annan bild av tävlingen än när man ska köra. Då är, iaf jag, helt inne i bubblan och vill bara höra startpuffran så skiten är över någon gång. Nu å andra sidan har vi kunnat fokusera på att prata, vara trevlig och pusha de som ska tävla.

Jag såg min första IM distans i Kalmar 1999. Då var inte sporten stor i Sverige. Lite har hänt sedan dess. Då körde farsan på ca 13 timmar.
I år höll vi ett extra öga på Björn och Désirée Blomberg, vilka höll på i dom tidsregionerna.
Man hinner med mycket en IM dag, även om vi försov oss.
- Kolla starten
- Hänga, fika, jobba i expon
- Heja på age groupers när de kom upp ur vattnet och eliten när de varvade på cykeln
- Simma 40×100
- Heja mer, och ta imål eliten
- Åka hem och cykla toleranspass
- Tillbaka till mål och äta middag
- Ta i mål de sista vi känner och hänga på hotellets restaurang

Det är kul med Ironman. Att se kämparna ta sig i mål efter att ha laddat ett helt år, det är något annat det.

6:a i Kalmar

Det gick ju bättre än jag trodde, det hrä loppet i Kalmar. En lille minitri, som det heter på ren danska, 520m, 18km, 4.2km.

Resan ned påbörjades vid tiotiden i morse ihop med Madde Hagberg. Vi åkte ned i sakta mak, med lunchstopp i Söderköping. Vi pladdrade på, sen var vi i Kalmar.
Jag hämtade ut startbeviset, och hälsade på Lindén i sitt tält. Vi satt där en stund och munhöggs i vanlig ordning och vips var det dags att räjsa.
Kom iväg bra i simningen. Tycker inte att är lika seg i starterna längre. Kommer med gruppen bättre, och blir trött istället för att gå ut svagt och öka.
Kom upp ur vattnet samtidigt som Horndal och Carlsson, mycket nöjd med det. Måste bli snabbare på att ta mig från vattnet till cykeln. Det är inte okej det jag gör, jävla masande från vattnet till hojen…
Ut på cykeln hade jag okej tryck. I början. Sen dog jag. Som ett as. Sista två kilometrarna funderade jag på om det eventuellt fanns en möjlighet att jag skulle kunna springa. Kändes mest som om det skulle bli en high-five med barn löpning.
Men det gick att springa. Ta mig jävelen. Flöt iväg bra på första rakan, och sen runt Fredriksskans. Väl inne i stan igen är det ju svårt att inte springa fort. Publikum är ju vild där inne. Sjukt kul.
Klämde mig in som sexa. Nöjd. Over and out.

Seger i Görslitet!

Så kom den äntligen, säsongens första seger. Känns så bra. I min målsättning för den här säsongen har haft med som en punkt; ”att helgen den 9-10 augusti vinna en triathlontävling någonstans”.
Känns alltid tillfredsställande att få bocka av mål.
Två av sommarens mål har passerats; Motala som blev en DNF och detta. Kvar är att prestera på topp i Augusta i september. Jag är nu anmäld i Pro-klassen där, och i morgon börjar Fokusarbetet mot den tävlingen.

Men fokus Karlstad då… Jag valde Görslitet (ja, det handlar om att välja- denna helg tävlades det i Mora, Karlstad, Västervik, Malö och Gävla!!) av tre anledningar; 1. Det är enkelt att ta sig till Karlstad. 2. Jag trivs så jäkla bra på Skutberget. 3.Valde jag Karlstad skulle vi hinna hem till Bullens avskedsfest. Alltså blev det Görslitet.
Jag har varit på Görslitet tidigare, i slutet på 90-talet då farsan körde. Så att det finns lite tradition gjorde det ännu mera rätt.
Vi kom till tävlingen knappa två timmar innan start. Konstaterade snabbt att detta är ett lopp för mig! Lite gräsrotkänsla, men ändå snyggt upplagt och bra stämning.
Banorna verkade passa mig generellt och min dagsform speciellt. Ganska ”tunga” banor som kräver power och rutin snarare än bländande speed. Simbanan som går i Vänern visade sig bjuda på böljor, som jag minns. Den öppna cykelbanan bestod av slakmotor och vindar som vände hela tiden och den avslutande löpningen gick halvvägs på elljusspår och resten över campingen. Snacka om att jag kände mig hemma!

Jag kom i väg fint i vattnet. En ständig molande trötthet fanns i latz och armar efter mycket träning, så på så sätt var det perfekt att det vågade på. Det går inte bara att slugga på om det vågar. Jag simmar fortare i vågor om jag vågar ta det lite lugnar och följa med vattnet, fokusera mer på att komma rätt samt att inte svälja något vatten. Det visade sig fungera bra. Jag klev upp ur vattnet som två, 1.25 efter ledare. Ett avstånd som jag decimerade till 40s efter T1.
kstad vattenVäxlingen gick med andra ord helt okej. Jag kom ut snabbt, kurade ner mig i bågen, och orkade trots en rygg sarjad av tung styrketräning hålla mig där hela vägen utom i vändpunkterna naturligtvis. Gick alla fjärdedelar av cykelloppet helt jämnt. Räknade ut att jag efter sista vändningen på cykeln hade ca 4min ner till tvåan. Det kan banne mig räcka även med segben tänkte jag…
T2 flöt lika smidigt som ettan. Det brann till rejält när jag drog på mig vänstra löpskon, såret jag drog upp på hälen förra veckan gör sig påmint än. Under löpsträckan sen kändes det dock inte, vilket var tur. Jag kom in i någon slags pigg lunk på löpningen, med ben som orkade pinna på och jobba hela tiden, men inte pressa fram någon jättefart. Jag kände att jag låg precis på gränsen hela tiden, även om det var långt kvar till max rent ventilatoriskt så var benen där. Så är det när jag har tränat hårt, benen orkar inte lika mycket som lungorna.
Ut på sista varvet fick jag veta att jag hade 3.26 kvar av försprånget efter två varv. Det kändes ganska bra, ingen kan ta in den tiden på 5km intalade jag mig. Sista varvet var en sann plåga, men när jag kom i sista böjen, där man kan se långt bakåt, och insåg att jag hade det kändes det lättare. Hade god tid på mig in i mål, kunde morsa på publiken och gå över mållinjen som vinnare. Igen. Fantastisk.
kstad målLåg i gräset en liten stund och sög i mig, gav en intervju och tog ett avsim. Kanondag för mig.
Detta var tävling nr.2 av 3 under samma vecka. Sista delen kommer att göras på onsdag, i Kalmar över sprintspecialdistans. Där kommer konkurrensen vara tuffare, men jag känner mig redo för en bra match med bra killar.
kstad pall

Skolavslutning

Idag genomfördes sista passet i min tioveckorskurs som jag har haft nöjet att hålla under sommaren.
Stämningen var god från början, och bättre och bättre har det blivit ju mer vi alla har lärt känna varandra.
Alla har haft lite olika mål med sin simning; de flesta ska göra Kalmar om en dryg vecka, några håller på att göra sin första triathlonsäsong med halvironman inplanerade, och några är garvade triathleter.
Det har varit givande för mig att försöka lära ut lite av det som jag har lärt mig genom åren, och jag hoppas att i alla fall något har fastnat hos eleverna.
Vi avslutade dagens pass med fika. Vi sjöng ingen Du Blomstertid, men annars var det det närmaste en skolavslutning jag har varit sedan jag tog studenten.

DSC_0301Jag fick en liten fin present av eleverna, med ett kort till. Eftersom jag kom hem efter mörkrets inbrott blev bilden ganska mörk… Det står iaf;
”Stort tack för en av sommarens höjdpunkter, det har varit både lärorikt och riktigt, riktigt, roligt!”

Classy.

 

Enhörna Challange

Då var jag tillbaka på (friidrotts)banan! Har inte besökt en IdrottsPark sedan i maj förra året, men i måndags körde jag ett par flytintervaller, och idag dammade jag av Enhörna Challange 5000m. Tävlingen ingår i Mälardalens långcup och är ett enkelt arrangemang där man radar upp i ett B-heat och ett A-heat beroende på hur snabb man är. Tävlingen är en hemmatävling för mig, då jag springer ihop med Enhörna emellanåt.
Jag älskar verkligen den här typen av tävlingsformat. Det är folkligt, det är prestigelöst och det är så enkelt.
Jag har tänkt mycket på löpningen som idrott på sistone, och funderat på varför massan söker ”utmaningar” inom löpningen. Nya ”sporter” konstrueras, det kallas trail, obstacle, sky-run och fan och hans mormor… Säger inte mycket om hur man är som löpare. Löpning ska bedrivas på bana eller kontrollmätta banor, det säger allt om ens idrottsliga kapacitet. Det finns inga hinder att gömma sig bakom, bara ensamheten på banan. Det avslöjar ens karaktär.
Den ultimata löputmaningen borde vara att genomför ett 10.000m lopp på bana. På en bra tid.

Hur gick det då? Efter omständigheterna väl! Alla löpningar som jag kan genomför ens i NÄRHETEN av mina pers  ser jag som en bonus denna säsong! Så att få genomföra Challangen på 19.52 känns helt okej! Senast jag var med sprang jag på 19.11, så jag tycker det är bra! Det ger mig hopp, för till nästa sommar kanske jag har kunnat träna löpning som folk, och då blir det ännu bättre!

Nästa anhalt blir Görslitet i Karlstad på lördag. Fram till dess stenhård träning. Niklas är hemma från USA, så nu blir man trackad av honom också. Känns fantastiskt.

DSC_0289

 

Påsksmällen har varit… i Södertälje återvinner vi allt vi kan…

Kort väg tillbaka

Efter det lagom bra loppet nere i Smålands Jerusalem har vägen tillbaka till full träning varit kortare än någonsin efter en halv ironman.
Eftersom loppet var en del av en träningsperiod hade jag svårt att pusha hela vägen in i kaklet. Framförallt kändes det inte helt nödvändigt att göra så, med tanke på riskerna det medför att ta ut sig totalmaximalt. Det är en sak att göra det över en sprint eller en olympisk, då är det ju faktiskt en nödvändighet för att få träningseffekt av det.
En halva å andra sidan sliter mer på musklerna, och mindre på hjärta/lungor än kortdistans.
Med detta i åtanke har jag tidigare räknat på ca 8-10 dagar innan jag är fullt fit och ready to go. Å andra sidan har jag alltid varit småtoppad inför mina tidigare HIM, och på så sätt lyckats göra större skada på muskulaturen.
Den här gången tog det otroliga 3 dagar innan jag var igång på allvar! Jag tror att det är en kombination av faktorerna; bättre stabilitet/mobilitet, ”sämre” dagsform, bättre grundform och smartare nutrition än tidigare.
De senaste två dagarna har jag kört sju pass. Det åttonde ska avverkas om 30min. Det har sett ut såhär;

Torsdag morgon; Korta progressiva inetervaller i terräng, Enhörna
Torsdag morgon; Neuracträning i slingor
Torsdag lunch; Simning långa lopp, steady state
Torsdag kväll; cykel HÅRT ink FTP-test

Fredag morgon; Simning korta lopp, progressivt
Fredag lunch; löpning, 8km steady
Fredag lunch; gym ben, 12or+ bål explosivt
Fredag kväll; cykel, recovery (snart)

Jag har inte ens ont någonstans. Det är en fantastisk känsla för mig som är van vid att alltid ha någon halvskada. Jag vill rikta ett stort tack till naprapat Andreas Bjurman på Accessrehab för den enormt stora hjälpen under vintern/våren/dags dato. Det är en sak att besitta stor kunskap, och en helt annan att orka hela vägen fram med den enskilde patienten, vilket han verkligen har gjort.

Nästa vecka tuffar jag in i ett högintensivt block, med tre tävlingar på sex dagar.

SM medeldistans- en lagom historia

Igår avgjordes så SM över den lagom långa och lagom snabba distansen medeldistans. Förutsättningarna var; 1930m simning utan våtdräkt, 86 kuperade kilometer på cykeln samt 21 knixiga löpkilometrar. Vädret var ganska hyfsat, ca 25grader i luften, men molnigt, så vi klarade oss från värmeslag.

Jag gick in i loppet med en lagom trött kropp. Sedan Motala har kört hårt, och släppt upp lite lagom inför detta lopp. I början av veckan var kroppen helt under isen, men kändes bättre under veckan. Så fort det händer börjar iaf jag sväva iväg och drömma om guld och gröna skogar bara för att man hittar någon extra watt här och där, när man egentligen borde förvänta sig ett just lagom lopp. Inte förstörd- inte toppad. Lagom fräsch.

Simningen blev i allra högsta grad annorlunda. Vattentempen låg på 22,5grader. Alltså våtdräkt förbjuden. I seniorklassen. Masters däremot fick använda dräkt. Detta innebär alltså att många masters hamnade betydligt närmare oss än vanligt. Vi fick alltså djura på ordentligt i början för att inte bli ihjälslagna. Det gick hur som helst bra, gjorde nog mina bästa första 500m någonsin utan att syra sönder. Kom in i en lunk och jobbade på. Kände att jag tappade grepp på hemvägen och spände upp bålen som jag jobbat med. Hittade tillbaka och kom givetvis upp ur vattnet samtidigt som ärkerivalen (och goda vännen) Sebastian Johansson. Dessvärre hade jag ingen heldräkt, utan simmade i Trishorts, och fick krångla på mig linnet i T1. Tappade lite, men inte mer än 40s.

T1

Cyklingen kändes smörkola från första pedalvarvet. Det gick inte som jag hade hoppats. Jag tog inte tillräckligt fort på de som jag brukar plocka på, och tappade på folk jag inte brukar tappa på. För tio dagar sedan hade jag Gunther-ben. Nu fick jag nöja mig med lagom bra ben. Det är i alla fall ett ovanligt bra träningspass att slita sig igenom nio mil i tempobågen och med bra folk omkring sig.
Jag klarade värmen bra, mycket tack vare all hjälp jag fick med langningen. Här langar svågern Isostar.

IMG_3205

IMG_3206T2 gick i vanligt ordning riktigt fort. Snabb iväg, och ut på löpningen. Tycker att jag kom in i det ganska bra. Lagom fart, fokus på att hålla frekvens och teknik. Hade en pace jag ville hålla hela vägen, men som jag klarade att hålla i ett varv. Är inte missnöjd för det, jag gjorde en stabil löpning. 1.35 är ingen jättebra tid, men med tanke på hur mycket(lite) jag sprungit sedan jag började löpträna igen i februari är det bra. Det är riktigt bra lägstanivå för att vara jag.

IMG_3238

IMG_3261Summa summarum tycker jag att jag gjorde ett lagom bra lopp, utan några misstag, och att jag arbetade på i den fart som jag tycker att jag klarade av för dagen. More to come.

Vi var många som kämpade och slet där ute i lördags. Trots det kändes det tomt, att genomföra loppet utan Lena Karlsson ibland oss. Mina tankar var hos Lena under loppet. Svensk Triathlon har förlorat ett stort hjärta. Vi glömmer dig aldrig, Lena. Ej mera ibland oss- för alltid saknad.