Kategoriarkiv: Blogg

Simcamp, Södertälje

Jag vill välkomna alla triathleter till Södertälje, den 31/1-1/2 2015, för då håller Team Snabbare simhelg här! Jag och Ulf Hausman är coacher, och fokus under helgen kommer att vara DU.

Fem fullmatade träningspass både på land och i vattnet står på menyn, och vi kommer även att hinna med en del föreläsning och diskussion också! Kolla http://teamsnabbare.se/collections/simning/products/simcamp-sydpolen-31-1-1-2-sodertalje för mer information!

Julklappstips!

Många av oss triathleter har problem med tekniken, i åtminstone en av grenarna. Jag upplever att ordningen i regel är, simning, löpning, cykel när det gäller tekniksvårigheter.
Jag har själv haft stora tekniska problem, i de två förstnämnda. Fel teknik känns ofta igen på ett kantigt rörelsemönster. Kantighet betyder ofta att en muskelgrupp får jobba hårdare än en annan som av någon anledning blivit bortprioriterad. Det kan bero på en tidigare skada eller vara en obalans man är född med. Fenomenet kallas hur som helst för kompensationsmönster.

Många, däribland jag själv, har gett sig på att träna teknik- lägga ner tid och pengar på att någon ska lära en hur det går till. Inget fel i det, jag tycker det är en av de bästa investeringar man kan göra. Jag gjorde det själv.

I simningen gick det bra, och jag gick från 21 tag per 25a till 16 (!!!) när jag simmar F2. I löpningen fick jag inte riktigt till det. Jag hörde ju vad karln som höll lektionen sa, han tyckte det såg ok ut, men jag kände aldrig flow. Med löpningen slutade det med att jag fick upp frekvensen lite, vilket var bra, men inte mer än så.

Sen upptäckte jag av en slump Redcord. Okej tänkte jag, en till fluga… Skeptisk som fan. Kände mig ändå tvungen att prova, i det läget hade jag gått skadad i mer än ett halvår. Det fick gå, trots min skepsis.
Men jag hade fel. Träningen var ganska rolig, den utmanade mig.
Hånade mig!
Övningarna såg lätta ut men var svåra. Det gjorde mig förbannad. Jag skulle se till att de blev lätta! Mycket annat kunde jag inte göra med mitt sabbade knä ändå.
Det gick ganska fort att få kontroll på övningarna. Så jag fortsatte med svårare och svårare grejer. Tillsammans med en intelligent naprapat vann jag över min skada, med Redcord som rehabiliteringshjälp.
Sen, huxflux, en dag i juli, efter sex månaders Redcordträning fick jag en närmast religiös upplevelse i Sydpoolen. Magen… är det såhär Anders och Niklas menar att jag ska spänna den?? Det var sjukt. Efter ett halvårs träning, kunde jag glida ut på ett sätt som jag inte nått på tio års simträning!

Jag körde naturligtvis ännu mer med den röda tråden. Intresset för hela grejen växte hela tiden, eftersom jag kände att den var nyckeln till mina nya förmågor och i augusti utbildade jag mig till Redcord Active tränare. Dels för eget bruk, men också för att kunna komplettera teknikträningen jag bedriver med andra atleter.

En dag i slutet av november, med fyra kilo över matchvikt, flyger jag upp för en backe på ett proggpass, löpning. Jag krossar krönet och forsar ner för backen. Jag log. Insåg att jag kommit ännu en nivå med mina röda reps hjälp. Lår, underben och höfter sjunger numera som en kör, inte varsin sång.

Logiken är trots allt skrämmande enkel. I ett simtag till exempel, går en röd tråd från höger hand ända ner till vänster fot när vi kopplar taget synkront med att vi slänger på en banspark…

Jag tror som sagt på teknikträning och på styrketräning. Redcorden hjälpte mig att länka ihop dessa två- den ganska enorma lårstyrka jag har med alla tekniktips jag har fått. På mindre än ett års dedikerad träning har jag kommit längre med mina tekniska förbättringar än jag gjort i hela mitt triathlonliv. Och jag är ju mer än 12 triathlonår gammal.

Nu kan jag hjälpa dig att göra detsamma, lagom till jul. Ge bort en stabil julklapp. I december och januari kan du köpa mitt paket ”Slingträning extra” med 15% rabatt!

Du får;
- 1 Redcord Mini slingträningsslingor
- 1 Weaklink test
- 1 träningsprogram
Ordinarie pris; 2690.-
Julklappspris; 2285.-

Den enda gången det inte fungerar är när man låter bli att träna det!

Säsongen slut.

Så var det över för den här gången. Hade joppats på att avsluta starkt i USA och komma hemntänd på att träna. Nu avslutade jag inte starkt, så det blir bara en tänd hemkomst.

I cirkus tio dagar har jag haft en känning under vänstra knäskålen, vilket jag inte nämnt för annan än min tränare och naprapat. Till USA skulle vi oavsett, så något annat än att starta var det aldrig tal om.
Direkt när känningen kom slutade jag cykla, och valde att bara simma och springa fram till loppet eftersom de grenarna inte provocerade fram smärta.
Vilan gjorde varken till eller från, och efter lite cykling här förvärrades det en aning.

Natten till idag var vidrig. Jag sover alltid gott inför ett race och blir inte nervös förän jag står på start.
Osäkerhet, däremot, kan ställa till det. Ett tag funderade jag på att skita i det hela. Det vore dock inte rättvist mot mig själv efter att ha fokuserat på detta lopp i mer än ett halvår.

Jag gjorde alla förberedelser för att go all the way, med gnagande osäkerhet. Det är inte lika kul då. Morgonrutinen flöt som vanligt bra, med Jennifers hjälp. Jag cyklade ner till Transition area och gjorde klart allt. Simformen fanns, så mycket visste jag.

Hela simningen gick i medström i Savannah River. Upplagt för mig, jag är bra i ström. Efter amerikanska ritualer, med bön, nationalsång och fallskärmsjägare utrustade med Stjärnbaneret skjöt de iväg oss. Jag var riktigt tuff, och tog ingen skit. Jag valde plats, flyttade snyggt på mindre säkra simmare och valde fötter, helt efter mitt behag. Kontroll är en skön känsla.
Kom upp ur vattnet nästan exakt 2min efter Brent McMahon från Canada. Han är bra på riktigt han. Nöjd med detta, tror att jag tidigare har haft ca 3.5min upp till första gubbe på 70.3 Min simning räckte till 7e plats upp.

Cykelbanan är bland det fulaste jag någonsin sett. På usel asfalt, och inte alls sådär snabb som jag velat. Benen var dock på bra humör, och jag trummade på. Hamnade så småningom i en grupp där jag la mig sist. En rookie med fuckat knä ska inte dra er, pöjkar, tänkte jag. Gruppen försvann efter en stund, och kvar blev jag och en herre till. Vi åkte ihop, han drog, till Mile 40 av 56. Där fick han släggan, tror jag bestämt, och jag gled om. Såg honom inte mer sen.
Ungefär där började knät göra sig mer påminnt. Ignorerade det. Efter 55 miles var det påtagligare.
Ville göra en växling i alla fall, och känna på det. Första biten gick på en ojämn gräsmatta, och jag insåg direkt att idag får jag antingen gå 20km, eller gå hem. Jag valde det senare. Det är faktiskt fruktansvärt tråkigt att gå så långt. Särskilt när mormor Agda joggar förbi.
Så jag gav upp. Ingen gillar att bryta, särskilt inte en andra gång under samma säsong. Man skäms.
Samtidigt kanske man inte får låta egot bestämma för mycket. Det samma ego har mer än en gång lämnat mig kaputt i tävlingar som inte ens genererat mer än en topplats bland 50åringarna. I Motala fanns något att verkligen köra för, och då hade jag inte ont. Så jag körde. Sen att filmen gick av kan väl inte jag hjälpa. Egot fick alltså inte vinna, och Earl och de andra 50+ arna fick göra upp utan min inblandning.

Nu skiter jag i triathlon. I tio dagar i alla fall. Sen kommer jag hem och har en fantastisk vinter med smärtfri löpning, intervaller i boden och simning med kanonsällskap att se fram emot. Förhoppningsvis sker även lite förändringar på jobbfronten. Vi får se. Det som lockar mest just nu är en greasy burger ‘n a Budweiser.

See yah.

Born in the USA

Vi har varit framme ett tag nu. Har inte hunnit uppdatera något bara. Därför kommer detta inlägg delas in i flera delar.

Resa
Man kan säga att det började tidigt, som vanligt när man åker västerut. Det flöt på fint, genom Danmark. I Amerikas förende stater gick det sämre. Eftersom vi kom iväg lite sent från Kastrup, och manskapet på Washingtons flygplats inte hade så bråttom som velat missade vi vårt plan till Knoxville. Det innebar ombokning via Charlotte, NC, och vidare därifrån. Dessvärre kom inte min cykel med. Alls faktiskt. Den blev kvar i huvudstaden.
Eftersom vår värdfamilj skulle hämta oss en viss tid, och vi blev tre timmar sena blev det lite styrigt. Detta löste sig dock tack vare dessa fantastiska människor.
Efter lite ringande och efterlysande av cykeln fick vi äntligen sova, edter 27 timmar vaken.

Knoxville
Vi bodde alltså de första nätterna hos ett gäng väldigt avlägsna släktingar till mig. Det handlar om min farfars mormors systers barnbarnbarnbarn vi bor hos. Svenskättlingar, kort och gott. Farmor kanske kan lägga en kommentar och reda ut begreppen??
Öppna som amerilaner är tar de emot oss med öppna armar och låter oss bo och äta hos dem.
Eftersom jag inte kändenmig överdrivet sugen på att träna efter mardrömsresan joggade jag bara lite och körde lite Redcord. Resten av dagen turistade vi i Smookey Mountains, och avslutade dagen på deras Country Club. Det var en upplevelse.
Knoxvilles colliget swim team heter Volunteers. Igår var jag där och simmade lite samtidigt som deras masters simmade. Fick höra ”could’nt tell if you were a swimmer with an ugly stroke or a triathlet with a good lookibg one”. Komplimang?

Augusta (Ågassta)
Sent om sänder på torsdag eftermiddag hyrdes en bil i Knoxville och vi for söder ut mot Georgia. Jag bad om en lagom bil, eftersom jag skulle ha in en cykel. Jag fick en lastbil.
Ner till Augusta, som uttalas Ågassta på söderdialekt, är det cirka fem timmars drive. På amerikanska vägar rullar milesen fort, och vi kom ner utan missöden.
Idag har vi hunnit med att checka in mig, springa lite, shoppa jeans och cykla. I USA får man cykla på vägar som heter Highway. Däremot kan det vara så att vägrenen försvinner, och lastbilstrafiken tätnar helt utan förvarning. Då kan en svensk triathlet bli ganska skitnödig och börja leta efter andra ställen att köra sin racepacedrag på, och hamna i en trailerpark och bli jagad av hundar. Säger inte att det nödvändigtvis måste vara så, men att det kan hända.
Hela upplägget på tävlingen känns lite udda. Vi ska simma i en skitig flod som alla locals verkar hata, cykla genom trailerparks och springa varvlopp runt en opera. Dessutom kantas banorna av ekorrar. Som fräser åt en. Hotfullt.
Formen känns bra. This ginger is go’n for gold, ya digg??

RacePacedag

Det är inte långt kvar nu. Passen är korta, och det gäller att göra rätt sak varje gång man tränar. Idag har det varit en racepacedag, med låg intensitet och korta inslag av tävlingsfart. Det har sett ut såhär;

Simning; 3000m A1 inklusive 5x100m tävlingsfart i våtdräkt, starttid 2.00 minuter

Cykling; 90min A1 inklusive 5×4 minuter i tävlingsfart med 6.00 minuter rulla mellan dragen

Löpning; 4km lätt jogg i terräng + 1km tävlingsfart + 1km avjogg ingen vila mellan seten

Dagen rundades av med ett kort Redcordpass där jag fokuserade på att göra generella rörelser som täcker in rekryteringen i hela kroppen.
Nu håller jag på att värma bastun nere vid sjön, sista passet för dagen blir lite värmesimulering.

Cykel Mörkö

Seger på Mörkö

Idag körde jag triathlon på hemmaplan, i Södertälje kommun för första gången. Det var Mörkö, Södertäljes skärgårdsö som stod för värdskapet, när den tredje upplagan av Mörkö triathlon avgjordes.

Plats; Oaxens Båtklubb, Skanssundet, Mörkö
Format;
 Sprint utan drafting
Förhållanden; 
Vindstilla, 17 grader i luften, 18 i vattnet

Startfältet var inte det största, men en faktor som gjorde tävlingen lite mer intressant var att stafetten och det individuell loppet startade samtidigt. Mina klubbkompisar i skidklubben, Enhörna IF ställde upp med ett bra lag av vältrimmade motionärer- min utmaning blev att spöa polarna.

Simningen gick i bukten mellan Mörkö ”fastland” och Skansholmen. Kom iväg bra, men blev sådär onödigt trött i starten som jag blivit tidigare. Antar att man lätt faller tillbaka i gamla synder om man inte är hundra procent. Det var oväntat tufft ut till bojarna. När jag kom ut på fjärden ramlade femöringen ner, det vågade lite där ute. Hade alltså vågorna mot mig ut. Hem gick det lättare, tror att jag simmade lite negativt. Skönt att komma upp på land i alla fall. Det var inte skönt att simma idag. Mer vattenbrottning än love to the water.

Start Mörkö

T1 var ta mig fan det sämsta i år. Ärligt, så pass länge jag fipplade med hjälmspännet hade räckt för att göra en hyfsad benrakning. Ut på cykeln hade jag lite tryck iaf. Förvånande nog. Trodde att det skulle gå sämre, men jag for iväg och drygade ut till EIF, vilket var enligt plan. Visste att de hade en bra löpare. Det är liksom så med Enhörna generellt, man ska inte känna sig lugn med en svartguling i ryggen. Aldrig liksom.
Men hur lång kan en sprintcykeling vara?? Sjukt lång tydligen. Jublade lite inombords när jag såg vändpunkten.

Cykel Mörkö

T2… nära ett växlingsfiasko till. Skor som for ikring, solglasögon som inte ville vara med på löpningen och en cykel som inte ville stå på sin plats. Uäck!
Nu gällde det. Daniel Rådström är en duktig löpare, och tillika löparchef i Enhörna IF. Goda råd var dyra, full sula mot mål.
Löpningen var tuff. Vi sprang ut till Hörningholms slott och tog två varv i slottsparken innan vi fick återvända till Skansholmen för målgång.
Fick kuta i mål som segrare i herrklassen, och höll undan för EIF, även om jag tappade lite löpningen. Sjukt nöjd med det. Det är alltid svårt att vinna. Alla vill göra det, men det finns bara en plats där framme…

Löpning Mörkö

Idag var min farmor Eivor med och hejade. Det är nog nästan på dagen tolv år (!!!) sedan jag gjorde min första triathlontävling i Norrtälje. Då var hon också med och hejade. Kul att hon fick vara med och titta nu också, när jag fick vinna.
Det är sjukt kul med bucklor också. Det är nästa så att det är roligare med pokaler än prispengar. Här handlar det om ett vandringspris, så jag får väl vinna två gånger till om jag vill behålla den.  Och det vill jag. Att tävla på hemmaplan betyder något extra för mig. Mycket av den kapacitet jag har, har jag lagt grunden till på Mörkö. Det enda som skulle kännas mer hemma vore att köra i Tveta.

Team KiholmDet är inte helt bestämt vad nästa stopp blir. Hörde rykten idag om tävling i Stallarholmen nästa helg. Får kolla upp det.

//Jeff

 

Redcord

Under helgen har jag varit i Stockholm hela dagarna. Jag har spenderat tiden på InMo på Brahegatan där jag genomgått Redcord Activ utbildning.
Redcord är originalet inom muskelkedjeträning med instabila rep som redskap. Många tror att Redcord är en kopia på TRX, men fallet är tvärt om. Redcord har hållit på i nästan 20 år, men har inte slagit i Sverige förrän på senare år.

Anledningen till att jag fastnat för Redcord, och valt att börja utbilda mig inom området är enkel. Det har funkat för mig. När jag fick kontakt med AccessRehab i vintras blev Redcord en del av min rehabilitering. Jag har sedan dess tränat minst 2ggr/vecka i repen, oftast mer, och min stabilitet och nervkontakt har förbättrats avsevärt.

Hur fungerar då Redcord Activ…

Syftet med träning är att skapa en ”autobahn” genom kroppen stora kraftutvecklande muskler.  Genom att använda rep hängande från taket skapas stor instabilitet i kroppen, vilket gör att övningarna som utförs kräver väldigt mycket mer av utövaren än om de genomförs på stabilt underlag.
Övningarna anses alltså som ”funktionella” och tränar kroppen i alla plan (3D);
- Sagittalplanet; Hjul som rullar framåt
- Frontalplanet; Roterande propeller
- Transversalplanet; Roterande helikopterrotor
Att komma åt alla dessa plan i en enskild övning är ganska unikt för Redcord.
Muskelkedjorna i kroppen skall optimeras, genom att få neurala- muskulära- samt osteo-ligamentala subsystem att prata bättre med varandra.
I en kör är det trots allt bättre med 20 personer som sjunger halvhögt än en som skriker som en galning.

DSC_0371

DSC_0370Jag kommer att använda mina nya kunskaper till att hjälpa andra att hitta sina svagheter i tid genom ett så kallat Weaklink Test. Testet genomförs i slingorna och tar mellan 45-60min beroende på hur ”bra” det går för testpersonen. Testet består av åtta övningar och varje övning är graderad i tre nivåer.
Efter testet görs en sammanställning av resultatet, och därefter görs bedömningen om den efterföljande träningen ska vara korrigerande eller mer som ren styrketräning.
Det första målet är att få ett jämnt protokoll, med samma nivå på alla övningar, innan man går vidare och försöker höja nivån på resten av övningarna.
Efter det är det bara fantasin som sätter gränserna på hur stark man kan bli!

 

GALEN vecka i Kalmar

Sedan tävlingen i onsdags har vi gått på högtryck med varvnålen knackandes mot stopp, ända fram till nu herr Lindén och jag. Jag tror att vi har hunnit med allt man kan göra under Ironmanveckan, utom just att genomföra själva Ironmanen.

När man står i Expo, får man en helt annan bild av tävlingen än när man ska köra. Då är, iaf jag, helt inne i bubblan och vill bara höra startpuffran så skiten är över någon gång. Nu å andra sidan har vi kunnat fokusera på att prata, vara trevlig och pusha de som ska tävla.

Jag såg min första IM distans i Kalmar 1999. Då var inte sporten stor i Sverige. Lite har hänt sedan dess. Då körde farsan på ca 13 timmar.
I år höll vi ett extra öga på Björn och Désirée Blomberg, vilka höll på i dom tidsregionerna.
Man hinner med mycket en IM dag, även om vi försov oss.
- Kolla starten
- Hänga, fika, jobba i expon
- Heja på age groupers när de kom upp ur vattnet och eliten när de varvade på cykeln
- Simma 40×100
- Heja mer, och ta imål eliten
- Åka hem och cykla toleranspass
- Tillbaka till mål och äta middag
- Ta i mål de sista vi känner och hänga på hotellets restaurang

Det är kul med Ironman. Att se kämparna ta sig i mål efter att ha laddat ett helt år, det är något annat det.

6:a i Kalmar

Det gick ju bättre än jag trodde, det hrä loppet i Kalmar. En lille minitri, som det heter på ren danska, 520m, 18km, 4.2km.

Resan ned påbörjades vid tiotiden i morse ihop med Madde Hagberg. Vi åkte ned i sakta mak, med lunchstopp i Söderköping. Vi pladdrade på, sen var vi i Kalmar.
Jag hämtade ut startbeviset, och hälsade på Lindén i sitt tält. Vi satt där en stund och munhöggs i vanlig ordning och vips var det dags att räjsa.
Kom iväg bra i simningen. Tycker inte att är lika seg i starterna längre. Kommer med gruppen bättre, och blir trött istället för att gå ut svagt och öka.
Kom upp ur vattnet samtidigt som Horndal och Carlsson, mycket nöjd med det. Måste bli snabbare på att ta mig från vattnet till cykeln. Det är inte okej det jag gör, jävla masande från vattnet till hojen…
Ut på cykeln hade jag okej tryck. I början. Sen dog jag. Som ett as. Sista två kilometrarna funderade jag på om det eventuellt fanns en möjlighet att jag skulle kunna springa. Kändes mest som om det skulle bli en high-five med barn löpning.
Men det gick att springa. Ta mig jävelen. Flöt iväg bra på första rakan, och sen runt Fredriksskans. Väl inne i stan igen är det ju svårt att inte springa fort. Publikum är ju vild där inne. Sjukt kul.
Klämde mig in som sexa. Nöjd. Over and out.