Kategoriarkiv: Blogg

NU är det SM

Sista passet gjort- NU är det SMHELG!!! Har inte vetat om jag har varit sugen eller inte, så formen varit på fallande enligt; kanon, bra, dålig, usel, the plods och så helt plötsligt idag… fanns där tryck, även om benen är ömma! Inser helt enkelt att det kommer att bli kul att tävla i helgen. Det kommer till och med gå fort har jag på känn.

Fick så mycket feeling att jag gick hem och vägde sportdryck, tvättade cykeln och började packa bilen redan idag, istället för i morgon som jag hade planerat:)

Annars fick jag en jäkligt obehaglig överraskning idag. Det är helt sjukt, men Södertälje har INTE Sveriges godaste kebab. Den finns nämligen i Hallunda. Jag är skakad och berörd, det här kommer att ta ett tag att smälta.

En arbetsvecka kvar

En arbetsvecka kvar till SM över medeldistans i Jönköping. Jag hoppas på ära och redlighet, guld och gröna skogar. Framför allt hoppas jag på att ta mig i mål och återställa ordningen efter det pinsamma nederlaget i Motala.

En vecka kvar som sagt, och jag känner mig som en telefonstolpe. Förra veckan var fan inte nådig någonstans, sällan har jag cyklat så hårt på en och samma vecka. Det har dock gett mig självförtroende och wattmätaren har visat på att det är befogat. Jag kan cykla fort nu. Jag kommer att cykla bättre än jag gjorde i Motala! Dessutom har simningen gått från katastrofal till förnuftig, medan löpningen bara är där den är.
Igår fick jag massage av Eino i nästan två timmar, så nu kanske benen börjar komma tillbaka till verkligheten.

Jag har roddat om lite på den här sidan. Jag tror att det blev snyggare. Men jag har dålig koll säger folk, så jag hoppas att jag gjort rätt för en gångs skull.

 

Botar open waterfobi!

Igår hade jag en givande privatlektion i konsten Open Water. Alltså, det var inte jag som fick lektion, utan jag som höll i lektionen. Att hålla lektioner är minst lika utvecklande för mig som att gå på en lektion, men på andra sätt.
I just ämnet Open Water tvivlar jag på att jag behöver lektioner. Jag är långt ifrån en fulländad simmare, men när det gäller öppet vatten tycker jag mig ha full koll. Jag höjer mig ett par nivåer kan man säga.
Framför allt har jag en total avsaknad av vattenskräck, irrationella rädslor, fiskfobi, bävernoja och sjögräsfurstration. Jag stör mig inte heller på att inte se sträcket i botten, att tekniken inte stämmer hundra samt att andra knackar mig i nacken. Det är liksom en del av det hela. I Open Water, får man tänka att det löser sig, det gör det alltid. Man kommer ur trångmål tillslut. Oftast med livet i behåll också.

Lektionen jag höll var för Karin, en tjej som gått från bröstsimmare till riktigt duktigt frisimmare på kort tid. Hon ska göra sin första Ironman i Kalmar i Tekniken finns, men det finns också en rädsla för det okända stora blå.
Efter lite träning där vi framkallade paniken som hon upplever i öppet vatten började hon så smått förstå, att det är inte så farligt, det här med panikattacker i sjön. De går över. Läs om Karins upplevelser på hennes blogg, kanske är du sugen själv på att komma och bli av med lite fobier?

http://www.triathlonbloggar.se/karin-hallin/tva-grymma-ovningar-i-oppet-vatten

Bland annat Sverigesimmet

Dagarna rullar på när man inte har ett ”riktigt” arbete att gå till. Pass på pass blir gjort, och jag hinner vila mycket mellan dem. Ändå hinner jag inte blogga…
Här om dagen simmade Jonas Colting förbi Södertälje under sitt fantastiska projekt Sverigesimmet. Det handlar ”helt enkelt” om att han simmar från Stadshuset i Stockholm till Göteborg för att samla in en krona per meter till Water Aid, för rent vatten i tredje världen. Det rör sig totalt om 60mil, alltså 6000000m vilket skulle ge 600000:- till ovan nämnda organisation.
I tisdags passerade han utanför mig här i Mälaren. Jag valde att hoppa i och simma med honom för lite sällskaps skull. På grund av min just nu lite sämre simform vågade jag inte simma hela sträckan från Viksberg, utan jag hoppade i utanför Bergvik och var med in till Centrum. Det var en häftig upplevelse att simma in vattenvägen i sin hemstad, för en god sak. På länken nedan kan ni se de sista metrarna in till Slussen.

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152193517276121&set=vb.667876120&type=2&theater&notif_t=comment_mention

Bra SM- slutade i sjukstugan

Idag gick så SM över långdistans, med nedkortad simning på grund kylan. Sträckan blev 3km-120km-30km. Väderförhållandena var jävligast möjligt. Iof var det bra i starten, 14 grader i luften och 16 i vattnet. Sen, under cyklingen blev det värre. Enligt Martin Wärn dök temperaturen ca 3-4grader under cykeln, och regnet öste stundtals ned.

Från början då… Simningen kändes verkligen inte bra. Eftet 200m fick jag kramp i bägge låren. Fick backa hem. Vart ärligt talat orolig för fortsättningen av loppet. Simmade och försökte hitta något bra att fokusera på, och det gick sådär. Efter ett och ett halvt varv såg jag fk Hellström i en kajak med en videokamera och filmade mig. Då gick ett ljus upp, kanske görnjag något bra??
Tog en liten ”omväg” och kom upp. Visade sig att det faktisk gick ganska fort, Micke Thorén var begeistrad.

image

Kom iväg jäkligt bra på cykeln, flög upp för Brinkenbacken och dundrade ner i bågen, on a mission. När jag kom ut till vändpunkt insåg jag att jag ligger trea i SM! Så jäkla coolt! Fick verkligen fokusera på wattmätaren för att inte få för mycket feeling.
Dammade vidare, kände mig som en furie. Vad säger man mer om ett långlopp? Jämnt tryck, bevakade fram till sista varvet. Då kom Bjelkemo med en lite attack, och jag valde att inte följa.
Bara minuter efter det började jag tappa effekt. Inte mycket, men tio watt-isch. Tänkte inte så mycket på det, men det stod inte på fören den blev kallt. Jättekallt. Jag fokuserade på att jag faktiskt ligger i topp, och med någon som väggar kan det faktiskt bli SM-medalj. Dessvärre blev det inte så, för när jag närmade mig Dunteberget hände något väldigt ovanligt, jag började frysa. När jag tog mig ner för Brinkenbacken började jag skaka rejält, nedanför backen började jag gråta hysteriskt och skaka ännu mer.
Jag hatar att bryta. Det finns en man i Motala, som idag höll i en mick, som lärt mig att man inte bryter. Ville inte göra det inför honom. Ville ta medalj, och ville bara ta mig i målhelvete. Det gick dock inte. Kylan blev för mycket, och jag satte mig efter ett par hundra meter på löpningen. Där gick filmen av. Hellström satte mig på en stol, farsan försökte på mig kläder och AC Thorén hämtade resten av familjen. Fick hjälp av alla fantastiska vänner in i värmen när jag lugnat ned mig, och blev kvar där en bra stund.

image

Jag är ändå jäkligt nöjd nu i efterhand.  Har aldrig varit med i racet på det här sättet, och förtog mig inte på cykeln. Det handlade helt enkelt bara om kylan. Dont fuck with mother nature.
Det är medels SM om en månad. Då kommer jag tillbaka. Längtsr redan!

Over and out!

Städat ur skåpet.

På familjeverkstan Lundgren Truckservice har alla mekar som jobbar inne på golvet ett skåp där vi här kläder, matlådor och så vidare. Idag städade jag ur mitt skåp för sommaren.
Anledningen till denna storstädning, som kanske skulle blivit gjord för längesen av rent organisatoriska skäl, är att jag går på tio dagars semester från och med i morgon. Och jag räknar inte med att komma tillbaka.
Eller, klart att jag kommer att komma tillbaka, men inte på ett bra tag framöver.
Sommaren i Sverige är fantastisk. Det finns nog ingen annanstans jag skulle vilja göra ett långt läger än hemma i Kiholm när solen lyser. Jag har därför, med start vecka 28 tagit tre månaders tjänstledigt.
Jag ska använda dessa tre månader till att få träna i lugn och ro, utan att försaka familjen, vilket jag alltid gör annars. Jag kommer att jobba stenhårt med att få ordentlig snurr på mitt eget företag och gå på två kurser under sommaren.
Det kommer kanske inte bli de fetaste tre månaderna i historien, men för att nå ett högre mål får man rätta munnen efter matsäcken.

Vilodag

Kul att läsa alla raceraporter från helgens tävlingar, främst då Uppsala och Kilsbergen. Blir jag nervös? Naturligtvis. Kan jag påverka utgången när jag inte ens är där? Knappast. Bör jag då en fundera? Nä. Så det skiter jag i.

Jag gjorde ett stenhårt långpass igår. Det blåste ganska friskt på vår bysta, men jag var oförskämt stark. Vågar säga att jag aldrig varit starkare (sett till fart kontra vind) utan att känna mig stark. Efter den långa cykelturen sprang jag till Enhörna. Min kusin fyller år i dagarna så firande var på sin plats. Vi grillade, skjöt luftgevär, slipade kniv och körde fyrhjuling i sandtaget. Så firar vi.

I morse slog jag årsbästa i sovning. När sov jag till tio senast lurade jag på? Kanske när jag gjorde ett liknande pass senast…
På en vilodag bör man vila så jag valde att jobba. Obstinat. Hela jä**a dagen har gått åt till att jag en svets som fungerar hjälpligt. Jag håller på att bygger stag till en skorsten, och behövde göra en McGyver. Två morbröders svetsar senare är resultatet godkänt, men det är kvar att göra. Det var inte engligt plan…
Nu är det två feta dagar kvar till toppingen börjar. Jag har att ta av!

Kul föresten att se att en av mina simmare hade bästa simtid i sin Agegroup och blev tvåa totalt gruppen! Grattis!

Bliztschwimmen und simkurs

Åter igen, i vanligt ordning förlorade jag slaget om Mälaren mot Gubben Åska. Jag hade kommit två av mina fyra tuffa sexhundringar i Lagunen innan himlen fullkomligt exploderade. Inte ens jag går en match mot åskan, inte en chans…

När jag avnjutit tiden i trafiken och avlagt sedvanlig harang om stockholmstrafiken och Förbifart Stockholm var det så dags för simkurs del 2 uppe vid Sjöhistoriska. Dagens pass handlade om avslappning- både i simtag och mentalt. Att simma lätt och fort är svårt, men med tennisboll, plask och lek klarade deltagarna av det galant. Vi övade dessutom hårt på att våga ta för sig i vattnet. Håll din linje, men var inte dum!

I morgon gör jag sista långa högintensiva passet innan Motala. Efter det ska resten av helgen användas till att svetsa och svära, jag måste bygga stag till skorstenen!

Osymetric- vara eller icke vara

Allt vad jag har skrivit i detta blogginlägg baseras på mina egna erfarenheter, jag har inga vetenskapliga studier att backar upp mina argument med.

Jag har under en ganska lång tid försökt att hitta det ”optimala” vevpartiet. Optimalt, i min mening är ett vevparti som låter mig jobba ordentligt utan att tappa effekt, samtidigt som jag att jag ska kunna springa fort utan att vara alltför sliten efter cykelmomentet. Efter varje förändring jag har gjort har jag tävlat minst en gång, för att verkligen testa det in action!

De parametrar jag har kunnat påverka när jag har experimenterat med vevpartiet är;
- Längd på vevarmar
- Form och storlek på skivor
Tidigare år har jag kört efter den (tycker jag nu) töntiga och något föråldrade devisen att ”ju fetare kaka och ju längre vevar desto bättre!”. Hela teorin bygger helt enkelt på ett machoideal där förmågan att dra tunga växlar med stor hävstång skulle generera mest fart, och spara benen mest.
Jag körde alltså tidigare med 175mm långa vevarmar och 54/42 gaddar, runda skivor. Det var ungefär vad jag klarade av utan att börja bryta.

Säsongen 2013, som blev rätt kort pga skada, valde jag dock att strunta i det där. Jag bytte cykel till min Argon18 E-116 och valde att behålla det vevparti som satt på original, runda skivor, 53/39, 172.5mm vevar. Där kände jag att jag hade ett bra utgångsläge, ganska standardiserat.
Skillnaden i känsla, förutom att det var en helt ny cykel, kan sammanfattas med att det blev lättare att hålla högre kadens, men jag upplevde ingen skillnad i förmågan att springa efteråt.

Nästa steg fick bli att slänga på ett par O-symetric, 52/42 med 172.5 vevar. I början var det givetvis vingligt eftersom inte skivorna, som framgår av namnet, är symetriska. Nu kände jag en skillnad i höften, jag behövde inte provosera höftböjaren lika mycket i dragfasen,  och tyckte att åkningen blev mer smooth.
Känslan i att löpa efteråt var fortfarande oförandrad.

Skillnad i löpkänsla upplevde jag först när jag skaffade ett par 170mm vevar och kombinerade dem med Osymetric. Förmågan att trampa fortare, utan att tappa watt blev bättre, och så även känslan när jag sprang efteråt! Det blev, med de korta vevarna mycket lättare att resa sig upp efter cykelmomentet.

Med erfarenheten av att det kändes bättre och bättre med kortare vevar i bagaget slog jag på stort och fixade ett par 165mm vevar. Nu hände det dock något intressant. Helt plötsligt slutade det att fungera med Osymtric. Känslan blev att cyklingen åter igen blev brytig, och låren stumnade konstigt nog fortare. Två goda saker blir inte alltid bättre tydligen. Även om det gick bra att springa efter, gick det inte att producera de watt jag ville på cykeln. Kanske var det därför löpningen gick bättre?

Efter lite fundering återgick jag till runda kakor med 53/39 tänder. Det kändes helt annorlunda mot de osymetriska. Nu kändes det som om jag lyckats kombinera de där magiska två; förmågan att trycka på rejält, och dessutom gick det bra att resa sig upp och springa direkt efter.
Det ska sägas att jag inte längre tyckte att det var lika lätt att hålla hög kadens. Men med tanke på att det gick bra att mosa på ordentligt på cykeln OCH springa är frågan, är kadens verkligen det viktigaste i triathloncykling? Kanske fokuserar vi för mycket på kadens och för lite på att kunna cykla friktionsfritt? Tidigare har jag försökt reglera denna känsla med sadelhöjd, men det har visat sig lönlöst.

Vad är då skillnaden när jag upplever friktionsfri cykling?
Den stora skillnaden är känslan i höftböjarna.
Jag har förhållandevis långa lårben. När jag tänker logiskt, inser jag ju att med en lågt fälld överkropp och en lång vev, blir vinkeln i höften vassare, och höftböjaren ”nyps”. Med kortare vevar däremot, blir vinkeln trubbigare, jag kan sitta lägre utan att klämma höftböjaren. Succe!
Nu går funderingen, när jag har hittat kombinationen på längd på vev och form på kakor, vad som skulle hända om jag går tillbaka till 54/42? Eller om jag behåller 53/39 och provar ovalt? Allt är inte testat än, men just nu känns det som om jag efter mycket om och men hittat en bra kombo!