6:a i Kalmar

Det gick ju bättre än jag trodde, det hrä loppet i Kalmar. En lille minitri, som det heter på ren danska, 520m, 18km, 4.2km.

Resan ned påbörjades vid tiotiden i morse ihop med Madde Hagberg. Vi åkte ned i sakta mak, med lunchstopp i Söderköping. Vi pladdrade på, sen var vi i Kalmar.
Jag hämtade ut startbeviset, och hälsade på Lindén i sitt tält. Vi satt där en stund och munhöggs i vanlig ordning och vips var det dags att räjsa.
Kom iväg bra i simningen. Tycker inte att är lika seg i starterna längre. Kommer med gruppen bättre, och blir trött istället för att gå ut svagt och öka.
Kom upp ur vattnet samtidigt som Horndal och Carlsson, mycket nöjd med det. Måste bli snabbare på att ta mig från vattnet till cykeln. Det är inte okej det jag gör, jävla masande från vattnet till hojen…
Ut på cykeln hade jag okej tryck. I början. Sen dog jag. Som ett as. Sista två kilometrarna funderade jag på om det eventuellt fanns en möjlighet att jag skulle kunna springa. Kändes mest som om det skulle bli en high-five med barn löpning.
Men det gick att springa. Ta mig jävelen. Flöt iväg bra på första rakan, och sen runt Fredriksskans. Väl inne i stan igen är det ju svårt att inte springa fort. Publikum är ju vild där inne. Sjukt kul.
Klämde mig in som sexa. Nöjd. Over and out.

Seger i Görslitet!

Så kom den äntligen, säsongens första seger. Känns så bra. I min målsättning för den här säsongen har haft med som en punkt; ”att helgen den 9-10 augusti vinna en triathlontävling någonstans”.
Känns alltid tillfredsställande att få bocka av mål.
Två av sommarens mål har passerats; Motala som blev en DNF och detta. Kvar är att prestera på topp i Augusta i september. Jag är nu anmäld i Pro-klassen där, och i morgon börjar Fokusarbetet mot den tävlingen.

Men fokus Karlstad då… Jag valde Görslitet (ja, det handlar om att välja- denna helg tävlades det i Mora, Karlstad, Västervik, Malö och Gävla!!) av tre anledningar; 1. Det är enkelt att ta sig till Karlstad. 2. Jag trivs så jäkla bra på Skutberget. 3.Valde jag Karlstad skulle vi hinna hem till Bullens avskedsfest. Alltså blev det Görslitet.
Jag har varit på Görslitet tidigare, i slutet på 90-talet då farsan körde. Så att det finns lite tradition gjorde det ännu mera rätt.
Vi kom till tävlingen knappa två timmar innan start. Konstaterade snabbt att detta är ett lopp för mig! Lite gräsrotkänsla, men ändå snyggt upplagt och bra stämning.
Banorna verkade passa mig generellt och min dagsform speciellt. Ganska ”tunga” banor som kräver power och rutin snarare än bländande speed. Simbanan som går i Vänern visade sig bjuda på böljor, som jag minns. Den öppna cykelbanan bestod av slakmotor och vindar som vände hela tiden och den avslutande löpningen gick halvvägs på elljusspår och resten över campingen. Snacka om att jag kände mig hemma!

Jag kom i väg fint i vattnet. En ständig molande trötthet fanns i latz och armar efter mycket träning, så på så sätt var det perfekt att det vågade på. Det går inte bara att slugga på om det vågar. Jag simmar fortare i vågor om jag vågar ta det lite lugnar och följa med vattnet, fokusera mer på att komma rätt samt att inte svälja något vatten. Det visade sig fungera bra. Jag klev upp ur vattnet som två, 1.25 efter ledare. Ett avstånd som jag decimerade till 40s efter T1.
kstad vattenVäxlingen gick med andra ord helt okej. Jag kom ut snabbt, kurade ner mig i bågen, och orkade trots en rygg sarjad av tung styrketräning hålla mig där hela vägen utom i vändpunkterna naturligtvis. Gick alla fjärdedelar av cykelloppet helt jämnt. Räknade ut att jag efter sista vändningen på cykeln hade ca 4min ner till tvåan. Det kan banne mig räcka även med segben tänkte jag…
T2 flöt lika smidigt som ettan. Det brann till rejält när jag drog på mig vänstra löpskon, såret jag drog upp på hälen förra veckan gör sig påmint än. Under löpsträckan sen kändes det dock inte, vilket var tur. Jag kom in i någon slags pigg lunk på löpningen, med ben som orkade pinna på och jobba hela tiden, men inte pressa fram någon jättefart. Jag kände att jag låg precis på gränsen hela tiden, även om det var långt kvar till max rent ventilatoriskt så var benen där. Så är det när jag har tränat hårt, benen orkar inte lika mycket som lungorna.
Ut på sista varvet fick jag veta att jag hade 3.26 kvar av försprånget efter två varv. Det kändes ganska bra, ingen kan ta in den tiden på 5km intalade jag mig. Sista varvet var en sann plåga, men när jag kom i sista böjen, där man kan se långt bakåt, och insåg att jag hade det kändes det lättare. Hade god tid på mig in i mål, kunde morsa på publiken och gå över mållinjen som vinnare. Igen. Fantastisk.
kstad målLåg i gräset en liten stund och sög i mig, gav en intervju och tog ett avsim. Kanondag för mig.
Detta var tävling nr.2 av 3 under samma vecka. Sista delen kommer att göras på onsdag, i Kalmar över sprintspecialdistans. Där kommer konkurrensen vara tuffare, men jag känner mig redo för en bra match med bra killar.
kstad pall

Skolavslutning

Idag genomfördes sista passet i min tioveckorskurs som jag har haft nöjet att hålla under sommaren.
Stämningen var god från början, och bättre och bättre har det blivit ju mer vi alla har lärt känna varandra.
Alla har haft lite olika mål med sin simning; de flesta ska göra Kalmar om en dryg vecka, några håller på att göra sin första triathlonsäsong med halvironman inplanerade, och några är garvade triathleter.
Det har varit givande för mig att försöka lära ut lite av det som jag har lärt mig genom åren, och jag hoppas att i alla fall något har fastnat hos eleverna.
Vi avslutade dagens pass med fika. Vi sjöng ingen Du Blomstertid, men annars var det det närmaste en skolavslutning jag har varit sedan jag tog studenten.

DSC_0301Jag fick en liten fin present av eleverna, med ett kort till. Eftersom jag kom hem efter mörkrets inbrott blev bilden ganska mörk… Det står iaf;
”Stort tack för en av sommarens höjdpunkter, det har varit både lärorikt och riktigt, riktigt, roligt!”

Classy.

 

Enhörna Challange

Då var jag tillbaka på (friidrotts)banan! Har inte besökt en IdrottsPark sedan i maj förra året, men i måndags körde jag ett par flytintervaller, och idag dammade jag av Enhörna Challange 5000m. Tävlingen ingår i Mälardalens långcup och är ett enkelt arrangemang där man radar upp i ett B-heat och ett A-heat beroende på hur snabb man är. Tävlingen är en hemmatävling för mig, då jag springer ihop med Enhörna emellanåt.
Jag älskar verkligen den här typen av tävlingsformat. Det är folkligt, det är prestigelöst och det är så enkelt.
Jag har tänkt mycket på löpningen som idrott på sistone, och funderat på varför massan söker ”utmaningar” inom löpningen. Nya ”sporter” konstrueras, det kallas trail, obstacle, sky-run och fan och hans mormor… Säger inte mycket om hur man är som löpare. Löpning ska bedrivas på bana eller kontrollmätta banor, det säger allt om ens idrottsliga kapacitet. Det finns inga hinder att gömma sig bakom, bara ensamheten på banan. Det avslöjar ens karaktär.
Den ultimata löputmaningen borde vara att genomför ett 10.000m lopp på bana. På en bra tid.

Hur gick det då? Efter omständigheterna väl! Alla löpningar som jag kan genomför ens i NÄRHETEN av mina pers  ser jag som en bonus denna säsong! Så att få genomföra Challangen på 19.52 känns helt okej! Senast jag var med sprang jag på 19.11, så jag tycker det är bra! Det ger mig hopp, för till nästa sommar kanske jag har kunnat träna löpning som folk, och då blir det ännu bättre!

Nästa anhalt blir Görslitet i Karlstad på lördag. Fram till dess stenhård träning. Niklas är hemma från USA, så nu blir man trackad av honom också. Känns fantastiskt.

DSC_0289

 

Påsksmällen har varit… i Södertälje återvinner vi allt vi kan…

Kort väg tillbaka

Efter det lagom bra loppet nere i Smålands Jerusalem har vägen tillbaka till full träning varit kortare än någonsin efter en halv ironman.
Eftersom loppet var en del av en träningsperiod hade jag svårt att pusha hela vägen in i kaklet. Framförallt kändes det inte helt nödvändigt att göra så, med tanke på riskerna det medför att ta ut sig totalmaximalt. Det är en sak att göra det över en sprint eller en olympisk, då är det ju faktiskt en nödvändighet för att få träningseffekt av det.
En halva å andra sidan sliter mer på musklerna, och mindre på hjärta/lungor än kortdistans.
Med detta i åtanke har jag tidigare räknat på ca 8-10 dagar innan jag är fullt fit och ready to go. Å andra sidan har jag alltid varit småtoppad inför mina tidigare HIM, och på så sätt lyckats göra större skada på muskulaturen.
Den här gången tog det otroliga 3 dagar innan jag var igång på allvar! Jag tror att det är en kombination av faktorerna; bättre stabilitet/mobilitet, ”sämre” dagsform, bättre grundform och smartare nutrition än tidigare.
De senaste två dagarna har jag kört sju pass. Det åttonde ska avverkas om 30min. Det har sett ut såhär;

Torsdag morgon; Korta progressiva inetervaller i terräng, Enhörna
Torsdag morgon; Neuracträning i slingor
Torsdag lunch; Simning långa lopp, steady state
Torsdag kväll; cykel HÅRT ink FTP-test

Fredag morgon; Simning korta lopp, progressivt
Fredag lunch; löpning, 8km steady
Fredag lunch; gym ben, 12or+ bål explosivt
Fredag kväll; cykel, recovery (snart)

Jag har inte ens ont någonstans. Det är en fantastisk känsla för mig som är van vid att alltid ha någon halvskada. Jag vill rikta ett stort tack till naprapat Andreas Bjurman på Accessrehab för den enormt stora hjälpen under vintern/våren/dags dato. Det är en sak att besitta stor kunskap, och en helt annan att orka hela vägen fram med den enskilde patienten, vilket han verkligen har gjort.

Nästa vecka tuffar jag in i ett högintensivt block, med tre tävlingar på sex dagar.

SM medeldistans- en lagom historia

Igår avgjordes så SM över den lagom långa och lagom snabba distansen medeldistans. Förutsättningarna var; 1930m simning utan våtdräkt, 86 kuperade kilometer på cykeln samt 21 knixiga löpkilometrar. Vädret var ganska hyfsat, ca 25grader i luften, men molnigt, så vi klarade oss från värmeslag.

Jag gick in i loppet med en lagom trött kropp. Sedan Motala har kört hårt, och släppt upp lite lagom inför detta lopp. I början av veckan var kroppen helt under isen, men kändes bättre under veckan. Så fort det händer börjar iaf jag sväva iväg och drömma om guld och gröna skogar bara för att man hittar någon extra watt här och där, när man egentligen borde förvänta sig ett just lagom lopp. Inte förstörd- inte toppad. Lagom fräsch.

Simningen blev i allra högsta grad annorlunda. Vattentempen låg på 22,5grader. Alltså våtdräkt förbjuden. I seniorklassen. Masters däremot fick använda dräkt. Detta innebär alltså att många masters hamnade betydligt närmare oss än vanligt. Vi fick alltså djura på ordentligt i början för att inte bli ihjälslagna. Det gick hur som helst bra, gjorde nog mina bästa första 500m någonsin utan att syra sönder. Kom in i en lunk och jobbade på. Kände att jag tappade grepp på hemvägen och spände upp bålen som jag jobbat med. Hittade tillbaka och kom givetvis upp ur vattnet samtidigt som ärkerivalen (och goda vännen) Sebastian Johansson. Dessvärre hade jag ingen heldräkt, utan simmade i Trishorts, och fick krångla på mig linnet i T1. Tappade lite, men inte mer än 40s.

T1

Cyklingen kändes smörkola från första pedalvarvet. Det gick inte som jag hade hoppats. Jag tog inte tillräckligt fort på de som jag brukar plocka på, och tappade på folk jag inte brukar tappa på. För tio dagar sedan hade jag Gunther-ben. Nu fick jag nöja mig med lagom bra ben. Det är i alla fall ett ovanligt bra träningspass att slita sig igenom nio mil i tempobågen och med bra folk omkring sig.
Jag klarade värmen bra, mycket tack vare all hjälp jag fick med langningen. Här langar svågern Isostar.

IMG_3205

IMG_3206T2 gick i vanligt ordning riktigt fort. Snabb iväg, och ut på löpningen. Tycker att jag kom in i det ganska bra. Lagom fart, fokus på att hålla frekvens och teknik. Hade en pace jag ville hålla hela vägen, men som jag klarade att hålla i ett varv. Är inte missnöjd för det, jag gjorde en stabil löpning. 1.35 är ingen jättebra tid, men med tanke på hur mycket(lite) jag sprungit sedan jag började löpträna igen i februari är det bra. Det är riktigt bra lägstanivå för att vara jag.

IMG_3238

IMG_3261Summa summarum tycker jag att jag gjorde ett lagom bra lopp, utan några misstag, och att jag arbetade på i den fart som jag tycker att jag klarade av för dagen. More to come.

Vi var många som kämpade och slet där ute i lördags. Trots det kändes det tomt, att genomföra loppet utan Lena Karlsson ibland oss. Mina tankar var hos Lena under loppet. Svensk Triathlon har förlorat ett stort hjärta. Vi glömmer dig aldrig, Lena. Ej mera ibland oss- för alltid saknad.

NU är det SM

Sista passet gjort- NU är det SMHELG!!! Har inte vetat om jag har varit sugen eller inte, så formen varit på fallande enligt; kanon, bra, dålig, usel, the plods och så helt plötsligt idag… fanns där tryck, även om benen är ömma! Inser helt enkelt att det kommer att bli kul att tävla i helgen. Det kommer till och med gå fort har jag på känn.

Fick så mycket feeling att jag gick hem och vägde sportdryck, tvättade cykeln och började packa bilen redan idag, istället för i morgon som jag hade planerat:)

Annars fick jag en jäkligt obehaglig överraskning idag. Det är helt sjukt, men Södertälje har INTE Sveriges godaste kebab. Den finns nämligen i Hallunda. Jag är skakad och berörd, det här kommer att ta ett tag att smälta.

En arbetsvecka kvar

En arbetsvecka kvar till SM över medeldistans i Jönköping. Jag hoppas på ära och redlighet, guld och gröna skogar. Framför allt hoppas jag på att ta mig i mål och återställa ordningen efter det pinsamma nederlaget i Motala.

En vecka kvar som sagt, och jag känner mig som en telefonstolpe. Förra veckan var fan inte nådig någonstans, sällan har jag cyklat så hårt på en och samma vecka. Det har dock gett mig självförtroende och wattmätaren har visat på att det är befogat. Jag kan cykla fort nu. Jag kommer att cykla bättre än jag gjorde i Motala! Dessutom har simningen gått från katastrofal till förnuftig, medan löpningen bara är där den är.
Igår fick jag massage av Eino i nästan två timmar, så nu kanske benen börjar komma tillbaka till verkligheten.

Jag har roddat om lite på den här sidan. Jag tror att det blev snyggare. Men jag har dålig koll säger folk, så jag hoppas att jag gjort rätt för en gångs skull.

 

Botar open waterfobi!

Igår hade jag en givande privatlektion i konsten Open Water. Alltså, det var inte jag som fick lektion, utan jag som höll i lektionen. Att hålla lektioner är minst lika utvecklande för mig som att gå på en lektion, men på andra sätt.
I just ämnet Open Water tvivlar jag på att jag behöver lektioner. Jag är långt ifrån en fulländad simmare, men när det gäller öppet vatten tycker jag mig ha full koll. Jag höjer mig ett par nivåer kan man säga.
Framför allt har jag en total avsaknad av vattenskräck, irrationella rädslor, fiskfobi, bävernoja och sjögräsfurstration. Jag stör mig inte heller på att inte se sträcket i botten, att tekniken inte stämmer hundra samt att andra knackar mig i nacken. Det är liksom en del av det hela. I Open Water, får man tänka att det löser sig, det gör det alltid. Man kommer ur trångmål tillslut. Oftast med livet i behåll också.

Lektionen jag höll var för Karin, en tjej som gått från bröstsimmare till riktigt duktigt frisimmare på kort tid. Hon ska göra sin första Ironman i Kalmar i Tekniken finns, men det finns också en rädsla för det okända stora blå.
Efter lite träning där vi framkallade paniken som hon upplever i öppet vatten började hon så smått förstå, att det är inte så farligt, det här med panikattacker i sjön. De går över. Läs om Karins upplevelser på hennes blogg, kanske är du sugen själv på att komma och bli av med lite fobier?

http://www.triathlonbloggar.se/karin-hallin/tva-grymma-ovningar-i-oppet-vatten