Säsongen slut.

Så var det över för den här gången. Hade joppats på att avsluta starkt i USA och komma hemntänd på att träna. Nu avslutade jag inte starkt, så det blir bara en tänd hemkomst.

I cirkus tio dagar har jag haft en känning under vänstra knäskålen, vilket jag inte nämnt för annan än min tränare och naprapat. Till USA skulle vi oavsett, så något annat än att starta var det aldrig tal om.
Direkt när känningen kom slutade jag cykla, och valde att bara simma och springa fram till loppet eftersom de grenarna inte provocerade fram smärta.
Vilan gjorde varken till eller från, och efter lite cykling här förvärrades det en aning.

Natten till idag var vidrig. Jag sover alltid gott inför ett race och blir inte nervös förän jag står på start.
Osäkerhet, däremot, kan ställa till det. Ett tag funderade jag på att skita i det hela. Det vore dock inte rättvist mot mig själv efter att ha fokuserat på detta lopp i mer än ett halvår.

Jag gjorde alla förberedelser för att go all the way, med gnagande osäkerhet. Det är inte lika kul då. Morgonrutinen flöt som vanligt bra, med Jennifers hjälp. Jag cyklade ner till Transition area och gjorde klart allt. Simformen fanns, så mycket visste jag.

Hela simningen gick i medström i Savannah River. Upplagt för mig, jag är bra i ström. Efter amerikanska ritualer, med bön, nationalsång och fallskärmsjägare utrustade med Stjärnbaneret skjöt de iväg oss. Jag var riktigt tuff, och tog ingen skit. Jag valde plats, flyttade snyggt på mindre säkra simmare och valde fötter, helt efter mitt behag. Kontroll är en skön känsla.
Kom upp ur vattnet nästan exakt 2min efter Brent McMahon från Canada. Han är bra på riktigt han. Nöjd med detta, tror att jag tidigare har haft ca 3.5min upp till första gubbe på 70.3 Min simning räckte till 7e plats upp.

Cykelbanan är bland det fulaste jag någonsin sett. På usel asfalt, och inte alls sådär snabb som jag velat. Benen var dock på bra humör, och jag trummade på. Hamnade så småningom i en grupp där jag la mig sist. En rookie med fuckat knä ska inte dra er, pöjkar, tänkte jag. Gruppen försvann efter en stund, och kvar blev jag och en herre till. Vi åkte ihop, han drog, till Mile 40 av 56. Där fick han släggan, tror jag bestämt, och jag gled om. Såg honom inte mer sen.
Ungefär där började knät göra sig mer påminnt. Ignorerade det. Efter 55 miles var det påtagligare.
Ville göra en växling i alla fall, och känna på det. Första biten gick på en ojämn gräsmatta, och jag insåg direkt att idag får jag antingen gå 20km, eller gå hem. Jag valde det senare. Det är faktiskt fruktansvärt tråkigt att gå så långt. Särskilt när mormor Agda joggar förbi.
Så jag gav upp. Ingen gillar att bryta, särskilt inte en andra gång under samma säsong. Man skäms.
Samtidigt kanske man inte får låta egot bestämma för mycket. Det samma ego har mer än en gång lämnat mig kaputt i tävlingar som inte ens genererat mer än en topplats bland 50åringarna. I Motala fanns något att verkligen köra för, och då hade jag inte ont. Så jag körde. Sen att filmen gick av kan väl inte jag hjälpa. Egot fick alltså inte vinna, och Earl och de andra 50+ arna fick göra upp utan min inblandning.

Nu skiter jag i triathlon. I tio dagar i alla fall. Sen kommer jag hem och har en fantastisk vinter med smärtfri löpning, intervaller i boden och simning med kanonsällskap att se fram emot. Förhoppningsvis sker även lite förändringar på jobbfronten. Vi får se. Det som lockar mest just nu är en greasy burger ‘n a Budweiser.

See yah.

2 reaktion på “Säsongen slut.

  1. Du gjorde bra ifrån dig så långt du kunde, att ligga 9a ut på löpningen är inte fy skam. Inget att skämmas över, att sen knät inte ville är ju trist! Hoppas att du är återställd efter er välförtjänta semester. Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *