Aerofil eller aerogonom?

Att alla triathleter har en onaturlig dragning till branta vinklar, slimmade stag och hala former är allmänt känt, det ingår liksom i sjukdomsbilden. Däremot är det lätt hänt att man, som i så många andra fall, hamnar i deep shit om man låter lusten styra. Viljan att ligga lågt, vara liten för vinden, vara aero helt enkelt straffar sig ofta när löpning ska börja som alla aerofiler vet. Jag valde därför att höja styret en distans, för att spara svanken och inte låsa upp höftböjarna. Insåg redan idag att det var ett genidrag, har iof inte provat att springa med den nya inställningen än, men jag kände mjukare och mer effektiv i sadeln idag än i förrgår. Det tar ett tag att hitta sina inställningar!

Är det bara jag som tycker att bilar borde ha två tutor förresten? En som signalerar att föraren är förbannad som mer eller mindre skriker ”flytta dig cyklistjävel, annars kör jag på dig” och en som visar att föraren är glad och säger ”tack för att du flyttade dig till kanten så jag lätt kom förbi”. Hur ska jag annars kunna veta vem jag ska vinka till och vem jag ska peka finger åt? Förlåt den snälla tanten utanför Hölö som bara ville vinka och tacka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>